Hoppa till sidans innehåll

Iron Mine Course - hålnamn och gruvtexter


1991 startade arbetet med att bygga en golfbana i Kiruna. Den riksbekante och erfarne banarkitekten Jan Cederholm ritade en 18 håls golfbana i det nedlagda gruvområdet i Tuolluvaara. Signaturhålet är det tredje - en kort par 3:a där utslagsplatsen är placerad mellan två gruvhål. Greenen är på andra sidan avgrunden och här är nog chansens till svindel större än tee-frossa. Samtliga 18 hål grovröjdes men man startade med att färdigställa nio hål. Fem år senare 1996 stod de klara. Under perioden 2005-2007 startades bygget av ytterligare två golfhål (hål 12 och 15). 2007 färdigställdes det första av de två par 5 hålen och sommaren 2012 tas det andra i spel och totalt finns det 11 hål. Målet är att bli fler golfkompisar och därigenom kommer behovet av alla 18 hål och en fortsatt utbyggnad. 

 

Slingor 2012

Under kommande år planeras banan att nyttjas när nya par 5:an är i bruk. Genom att temporärt skapa en tillfällig green på nuvarande hål 4 öppnas möjligheten till att använda banan som 9 + 3 (3 övningshål) och 6 + 6 (12-hålsbana). Niohålsslingan spelas som par 36 (par 72, 18 hål).

Bansträckning 9 + 3: Niohålsbana par 36 (18 hål par 72). Tre håls korthål/övningsbana, öppen för allmänheten.

Bansträckning 6 + 6: Tolvhålsbana bestående av två st sexhålsslingor. Start möjlig på båda slingorna.

 

 

Banritning 

 

Bild: Iron Mine Course - originalritning för 18 hål

Hål (hål nr par 36) Namn

1 (1)    ARARAT
2    CHULALONGKORN
3    SIAM
4    MAGDALENA
5    SNORRE
6    BRÅK
7 (2)    GUTTE
8    ELIN
9    KICKE
10 (3)    EMIL
11 (4)    HENRIK
12 (5)    JULIUS
13    TURE
14    SIXTEN
15 (6)    KURT
16 (7)    BERTIL
17 (8)    FINIS
18 (9)    TUOLLUJÄRVI 5

1 ARARAT
År 1897 upptäckte Hjalmar Lundbohm malmen i Tuolluvaara. Han mutade omedelbart in fyndigheten som han sedan erbjöd svenska staten. Den generositeten föll dock inte i särskilt god jord. När Lundbohm framförde sitt förslag undrade civilminister Edvard von Krusenstjerna:
– Vad kan staten ha för glädje av en gruva?
– Ja, vad ska jag göra med den? kontrade Lundbohm
– Gör med den vad fan ni vill, muttrade civilministern och med det var samtalet avslutat.

Lundbohm sålde då inmutningen för 180 000 kronor, och år 1903 började brytningen i TGA, Tuolluvaara Gruvaktiebolags, regi. De 18 olika områden som brytningsrätten omfattade stakades ut och namngavs. Samtliga hål på denna golfbana är döpta efter dessa så kallade utmål.

Det första döptes efter Ararat, berget där Noaks ark ska ha strandat efter syndafloden.

2 CHULALONGKORN
Tuolluvaara gruva var en arbetskoloni, där såväl arbetare som tjänstemän var inflyttade. Även kapitalet kom utifrån. Tuolluvaaramalmens kvalitet passade utmärkt för de mellansvenska järnverken, så när fyndigheten blev känd gick bolag som Uddeholms och Sandvikens Jerrnverk omedelbart in som ägare.

Men man fick också influenser från långt mer avlägsna platser.

Chulalongkorn var även känd som Rama V, kung av Siam och skapare av det moderna Thailand. Efter att disponent Hjalmar Lundbohm mött honom under Stockholmsutställningen 1897 for han hem och döpte sina gruvområden efter den sydostasiatiske regenten. Chulalongkorn svarade med att väl tillbaka i sitt hemland snabbt bygga ut järnvägssystemet och avskaffa tvångsarbetet.   

I Tuolluvaara gruva lärde sig var arbetare, oavsett språk och nationalitet, åtminstone två historiska fakta. Var Siam låg, och vad deras kung hette.

3 SIAM
60 till 70 procent av världens malm- och mineralutvinning sker i dagbrott, resten är underjordsbrytning. I Sverige dominerar underjordsbrytningen, mycket på grund av LKAB vars underjordsgruva är den största i världen.

I Tuolluvaara gruva har brytning skett både ovan och under jord. Omkring första världskrigets utbrott började man gå under jord. 1913 drevs Tuolluvaara gruvas huvudschakt, ett hål 70 meter rakt ner i underjorden. På det byggdes det som på gruvspråk kallas för lave, ett slags hisstorn via vilken såväl malm som personal kunde befordras ner eller upp i dagen.

Till skillnad från det runda betongtornet man än idag kan se, var den gamla hisslaven bara ett stålskelett. Den nya laven är byggd utanpå den gamla.

Själva brytningen skedde med hjälp av så kallad skivrasbrytning, en metod som utvecklades i USA under 30-talet och som fortfarande tillämpas av bland annat LKAB.

4 MAGDALENA
Malmen som sprängdes loss ur berget var av hög kvalitet, med låg fosfor- och hög järnhalt. Det var ackordsarbete som gällde på den tiden och en ortdrivare fick betalt per meter ort han drev. Dynamiten fick han själv bekosta. För att hålla nere kostnaden krävdes att förberedelsen, den så kallade kilen, var välgjord. Om inte blev det en bomsalva, och berget rubbades inte en millimeter.

Eemeli hette han, en av dessa ortdrivare. I likhet med de flesta av sina kollegor försökte han så långt det nu gick att spara på dynamitpengarna. Eemelis fru hade just avslutat kvällsmjölkningen och var på väg in till stugan då hon fick se gubben komma genande över grannens tomt. Han rev av sig gruvhatten, som var den tidens motsvarighet till hjälm, dängde den i backen och fyrade av en skur svavelosande eder.
Frun förstod då genast vad som hänt.
– Har jag för fan inte tjatat nog på dig att du inte får fuska när du borrar kilen!

5 SNORRE
Att vara stigortsdrivare gav status, i vilken gruva det nu än månde vara. Arbetat var slitigt. Blött, tungt, bullrigt och eländigt. Varje gruva hade sina legender, kända för sina prestationer, kända för att driva mycket berg.

Förutom ortdrivarna fanns många andra yrkesgrupper samlade i en gruva. Där fanns lastare, skrotare, bergförstärkare, borrsmeder och verkstadspersonal. Sen fanns det de som hade hand om transporterna.

Pentti med häst, båda anställda av gruvbolaget, hade redan vid skiftstart fått till uppdrag att köra ut gårdsgrus till disponentvillan. Dagen går. Mot sen eftermiddag möter de själva disponenten, på väg hem efter avslutad arbetsdag.
– Go eftermiddag Pentti, sa disponenten.
- Ko tak tissponentti.
– Bra grus Pentti kommer med.
– Jo, första lass. (1: a klass)
Disponenten nickade lite, fortsatte hemåt lite halvhögt mumlande för sig själv. ”Bara första lasset och det är nästan slut på skiftet.”

6 BRÅK
De första fackliga organisationerna bildades kring förra sekelskiftet. Lönerna var låga, arbetsmiljön dålig. Arbetstrygghet var inte ett välanvänt ord och en arbetare kunde få jobba från morgon till kväll, sex dagar i veckan. Fackföreningsrörelsen flyttade steg för steg fram positionerna och 1928 kom lagen om kollektivavtal, ett avtal mellan arbetsgivare och arbetare som reglerar löner och arbetsvillkor.

Men ville man jobba fanns alltid möjligheter på en arbetsplats som Tuolluvaara gruva. En sommar dök en ung man upp vid gruvbolaget och hörde sig för om ett sommarjobb. Det gick mycket bra och under de två månader han stannade vid gruvan tog han inte en dag ledig, inte en helg. Han jobbade inte bara åttatimmarsskiftet, utan alltid det dubbla.

När disponenten fick höra talas om den unge mannens uppskrivna timmar kunde han inte annat än kalla upp honom på sitt kontor. Vem var han, den person i gruvan som kommit upp i en månadslön närapå lika hög som hans egen? Praktikantens namn var Bengt Stillborg, som sedermera blev professor inom gruvteknikområdet.

7 GUTTE
Det rådde stor arbetslöshet och under de svåraste åren mot slutet av 30-talet anställdes endast arbetare med den rätta fysiken. Gruvan ställde krav på såväl ålder som längd och vikt. Man fick inte vara en dag över 27. Detta gjorde att Tuolluvaara gruva var full av kraftkarlar och slitvargar. Det var August Heikkilä som var stor som en björn, den tjurige dansken och skicklige Knutte Mucka.  

Tystast av alla var Iso-Matti. Han var en av de grövsta karlar som en gruva någonsin skådat och i likhet med andra kraftkarlar var han tystlåten, eller rättare sagt var det ytterst få som ens hört honom ge ifrån sig ett pip. Ryktet ville göra gällande att Laura, Mattis fru som var desto mer frispråkig, inte hört gubbens röst på minst några år.

En dag fick Laura nog. En efter en drog hon ut alla byrålådor huset ägde och spred innehållet framför fötterna på Matti som tillslut undrade:
– Men vad håller du på med?
– Jaså, du hade tunga, konstaterade hon.

8 ELIN
Gruvan var uteslutande männens. På den tiden fanns inga jämställdhetsplaner. Dock innebar moderniseringen av gruvindustrin en del nya arbetsuppgifter, som inte bara involverade hacka och spade. Detta gjorde att några av Malmfältens kvinnor fick möjlighet att arbeta vid gruvan.

Kvinnorna i Tuolluvaara gruva arbetade i verksstan och på laboratoriet. Då kvinnorna ofta var mer noggranna än männen var de suveräna vid mer tekniskt arbete som provtagning. De arbetade även vid utlastningen av malmen och som städerskor i manskapshusen.

Mellan de två världskrigen diskuterades möjligheten att förbjuda gifta kvinnor att yrkesarbeta, men ett sådant förbud infördes aldrig i Sverige. Vissa arbetsgivare hade dock som vana att avskeda kvinnor vid giftermål eller barnafödande; ett generellt förbud mot detta kom 1939.

9 KICKE
Under slutet av 30-talet gick krigsindustrin för fulla varv. Efterfrågan på stål och järn var massiv. Sedan tyskarna ockuperat Narvik skeppade man ut malmen via Luleå, varifrån båtarna gick i skytteltrafik för att tillgodose malmbehovet - framförallt i Tyskland. Totalt levererades 36 miljoner ton svenskt malm till de europeiska stålverken under krigsåren. En av dessa leverantörer var Tuolluvaara Gruvaktiebolag, som under denna tid för första gången producerade över 200 000 ton malm per år.

Men trots att efterfrågan på malm var stor, tvingades gruvornas produktion stundtals ned på sparlåga på grund av ständiga problem med utskeppningen. Efter det tyska anfallet mot Sovjet var inte heller Östersjön ett säkert farvatten. Ett flertal svenska malmbåtar torpederades, och gick till botten.


10 EMIL
Under andra hälften av 40-talet var Tuolluvaara fortfarande bara en arbetskoloni. Något egentligt samhälle fanns inte och bostadsbristen började bli allt mer akut. Vissa av de finska ungkarlarna som kom till Malmfälten flyttade in i vad som i folkmun kallades Kemals by.

Kemal Pascha var känd för sin närmast otroliga skicklighet som hantverkare. Han hette naturligtvis något helt annat, men riktigt vad är det ingen som riktigt kommer ihåg. Man kunde ibland se hur någon nöp en cementsäck och sprang som en vilde. Den lilla by han byggde upp var så gott som totalt TGA-sponsrad.

Snickrandet låg Kemal Pascha närmast om hjärtat. Till skillnad från annan bebyggelse kring Tuolluvaara gruva kände man igen Kemals by dels för att den var så oklanderligt prydlig, dels för att husen var uppförda i en skala som var mindre än man var van vid. Det rymdes bara en säng och ändå sov ungkarlarna med fötterna utanför huset.

Kemal Pascha kom allmänt att betraktas som lite underlig. Orsaken ska ha varit en fallande sten som träffade honom mitt i huvudet. Kommunen tog så småningom in honom på ett ålderdomshem och brände ner Kemals by. Alla hoppas att det inte var så, men troligt var att Kemal Pascha kunde se röken från sitt fönster där han satt.

11 HENRIK
Järnvägen har alltid varit själva pulsåderns för gruvindustrin i Malmfälten. LKAB hade sin egen anslutning till malmbanan. I Tuolluvaara gruva fanns dock ingen sådan. Fram till 50-talet var det en nära fyra kilometer lång linbana som fraktade malmen bort till malmbanan, för att få den vidare till den isfria hamnen i Narvik.

Det var järnvägen som gjorde gruvdriften möjlig och historierna runt järnvägsbygget är välkända. Det är Svarta Björn, den legendariska kokerskan. Det är de fyra tusen rallarna som inte bara bröt sig igenom fjällvärlden, utan gjorde det snabbare än vad som egentligen ansågs möjligt.

Vad många dock inte känner till är polismästaren Jonsson, som kommer in i historien någonstans när det börjar bli dags för malmbanans invigning, år 1903.  Det var mycket att stå i. Förutom de tusentals brännvinsglada rallarna skulle själva kungen Oscar II ta del av festligheterna. Många undrade hur det här egentligen skulle gå, och frågade Jonsson hur han tänkt hantera det hela.
– Njae, det skall nog gå bra, svarade han, men erkände sig något betänksam inför en person, som han inte riktigt kände.
– Det är den där Oscar, hur blir han egentligen efter att ha fått några supar i sig?


12 JULIUS
I andra världskrigets efterdyningar gick 99 procent av den brutna malmen på export. Det var höga malmpriser och stor efterfrågan. Tuolluvaara förvandlades till ett Klondyke, där malmen sprutade, och till vis del även brännvinet.  

Industrierna expanderade och de två stora gruvtornen, lavarna, restes. De kallades skyskrapor då de kom, och visst var de höga, i alla fall högre än allt Tuolluvaaraborna någonsin sett. Den runda laven göts med den nyaste tekniken, steg för steg tills den nådde sina 76 meter. Den fyrkantiga laven restes på 14 dygn, 52 meter torn på två veckor som rymde ett då högmodernt sovringsverk.

På toppen av det runda tornet placerade TGA ett neonlysande märke: symbolen för järn. Den   markerade gruvans väg in i det moderna 50-talet.

13 TURE
1956 blev Börje Grafström vd för Tuolluvaara gruva, efter att i 20 år ha varit gruvans disponent. Det var en bra tid vara chef för ett gruvföretag som TGA, från och med nu skulle produktionen bara gå uppåt.

Alla tyckte om Börje Grafström. Han var bror till olympiern och skridskoåkaren Gillis Grafström och han såg förskräckligt bra ut, men han var också mån om att allt annat skulle se snyggt ut. Det var viktigt att folk i samhället hade det bra och att arbetarna trivdes.

Grafström kunde alla arbetare vid namn och var en mästare på att dämpa den mest upphettade konflikt. En dag hade arbetarna samlats och eldat upp sig om såväl löner och arbetsvillkor i gruvan. En liten delegation gick bort mot disponentens kontor. De mötte en vänligt leende Grafström som kom fram till dem och skakade hand med ortdrivaren Mäki.
– God dag Mäki, och hur mår frun?

14 SIXTEN
Grafström var med om att bygga upp själva Tuolluvaara samhälle som växte fram öster om gruvan. Under 50-talet byggdes ett stort antal nya bostäder och bostadsområdet kom efterhand att utvidgas med simbassäng, fotbollsplan, butik och skola.

Till samhället hörde också den återkommande och populära Tuollarundan, en hektisk skidtävling för såväl gruvgubbar som barn. Starten gick vid skolan och alla kom vanligtvis tillbaka. Förutom just det här året, då Vittangi-Johan trots ihärdig väntan inte dök upp.  

Man visste att Vittangi-Johan inte var någon dålig skidåkare, snarare tvärtom. Visserligen hade han anlänt något sent och därför missat starten med några minuter – men vid det här laget borde han ha varit i mål.  
Till slut skickades en patrull iväg för att leta efter honom. De stötte snart på Vittangi-Johan, inte särskilt långt från starten.
– Hur är det Johan, mår du inte bra?
– Det är inget fel på mig, svarade han. Jag råkade bara valla med Ödåkra.*

* kryddad brännvinssort.

15 KURT  
En gruvarbetare tjänar relativt bra. 1966 låg månadslönen på 1875 kronor. Det var en bra lön på den tiden. Det innebar givetvis inte att man slutade drömma om mer pengar. Som brukligt är på arbetsplatser fanns också i Tuolluvaaragruvan så kallade tipsgäng.  Någon större vinst hade det ännu inte blivit, men det låg liksom i luften. Det var bara en fråga om tid.

En söndagskväll när gruvarbetaren Sune satt och lyssnade på radio hände det. Sune, Skrotar-Hasse, Johansson och elektrikern Frans hade prickat in en tolva! Vidden av rikedomen framstod helt glasklar. På måndag kastade hela tipsgänget sina verktyg, gick till kontoret och sa upp sig.

På tisdag kom till slut Norrskensflamman med beskedet om den stora vinsten. Storleken? 23 kronor, knappt 6 kronor var. Det var inte en förmögenhet ens på den tiden.

16 BERTIL
Sju dagar 1969 stod LKAB-gruvan stilla. Det var en av flera gruvstrejker under 1900-talet, men det här blev den mest uppmärksammade. I Tuolluvaara gruva fortsatte dock arbetet som vanligt de här dagarna. Strejken lamslog aldrig TGA och de cirka 400 anställda. Vem man än frågar av arbetarna i Tuolluvaara gruva så får man svaret att trots många vedermödor var det en bra arbetsplats.

Strejker har dock förekommit. En gång för länge sedan var tålamodet hos gubbarna slut. De lämnade sina sysslor och satte sig ner. Efter någon timme kom förmannen för att titta till dem. Han stannade ett bra tag och de pratade om både ett och annat tills han så sakteliga började göra sig färdig att gå. Gubbarna tittade frågande på varandra och upplyste förmannen om att de faktiskt strejkade.
– Jasså, svarade han. Ni måste ju säga till när ni strejkar, hur ska jag annars kunna veta?

17 FINIS
Under 60-talet nådde sänkschaktet sitt fulla djup av 550 meter. Ungefär samtidigt började borrningarna visa på en oroväckande minskning av malmarealen. Bergstaten gav inte tillstånd att utvidga området för brytning och TGA började ana att de närmade sig slutet på Tuolluvaaras gruv-era.

1974 köpte LKAB upp den lilla gruvan. Det var ett rekordår för LKAB, men investeringen i Tuolluvaara skulle visa sig mindre lyckad. De knappa tio åren som gruvan var i LKAB: s ägo innebar förluster på 45 miljoner kronor.  

Arbetet fortsatte dock som vanligt, ägarskapet förändrade inte rutinerna, snarare tiden och den tekniska utvecklingen. Under sjuttiotalet drevs väg i så kallad snedbana ner till 400 meters djup. Då som nu var det av hälso- och säkerhetsskäl inte tillåtet med annat än dieselbilar under jord. Vid ett tillfälle ignorerades detta av Hompa som kom med bensinbil ner till lägsta punkten:
– Men inte kan du komma ner hit med bensinbil! påpekade arbetskompisarna irriterat.
– Lugn, svarade Hompa. Jag rullade ner.
– Jaha, då kan du ju ta och rulla upp också.

18 TUOLLUJÄRVI 5
De sista utmål som togs i drift var de olika Tuollujärviområdena som rätt och slätt numrerades. Tuollujärvi nummer ett, nummer fem, nummer åtta. Trots att malm fanns kvar i området kom man inom LKAB fram till att det var för dålig lönsamhet för att fortsätta. Schakten bommades igen, industrierna monterades ner. 90 anställda flyttades till Viscariagruvan, väster om Kiruna.

Då hade man brutit cirka 30 miljoner ton berg och under många år haft en nästan lika stor lönsamhet per man som LKAB hade under sina bästa år.

Numera döper man inte längre utmålen med namn, och där eventuell fortsatt bryning hade kunnat ligga finns istället en golfbana.

Uppdaterad: 08 JUN 2016 07:45
Skribent: Peder Gidlund

Postadress:
Kiruna GK - Golf
IFK Kiruna, Idrottsvägen 10
98139 Kiruna

Besöksadress:
Linbanevägen 7
98130 Kiruna

Kontakt:
Tel: 0703231257
E-post: This is a mailto link

Se all info